Vandringsman

Den uråldriga konsten Nålbindning, liksom allt handarbete, invaggar mig i ett nästan meditativt tillstånd. Händerna arbetar och tankarna får vandra fritt. Jag känner mig ofta sammanlänkad med tusen andra kvinnor som suttit och arbetat på samma sätt i generationer före mig. Inte bara berättelser, utan även hantverk bär magi och skönhet inom sig. Därför ville jag skriva en berättelse där även det fick ta lite plats, och förhoppningsvis kan även ni känna en del av den magin när ni läser detta.
_____________________________________________________________________

Säg, vart tog du vägen?

Händerna arbetar, nålen löper genom garnet. Hon kisar för att se bättre där hon arbetar i brasans sken. Ute är det alldeles mörkt.

Vart tog du vägen? Du bara försvann...

Hon suckar när hon skär av en ny tråd och trär upp den på nålen av ben. Händerna återupptar sin jämna rytm. Arbetet växer stadigt fram under hennes vana fingrar.

Hösten går mot sitt slut, de soliga dagarna blir allt färre och allt kortare. Mörkret kommer tidigare hela tiden och en kall vind drar fram genom landet och tycks aldrig upphöra helt. Regnet trummar mot taket och de soliga eftermiddagarna i äppellunden känns långt borta, nästan overkliga. Ändå vittnar de fyllda korgarna och krusen i skafferiet om dem. Bär, frukt och torkat kött, insamlat och berett under skratt och lättsamma dagar. Hon suckar igen, ja nog ska hon klara vintern nog, men ändå...

Blicken vandrar mot sängen vid väggen där ljusa rufsiga lockar sticker fram över filtkanten. Den lilla bröstkorgen höjs och sänks i lugn takt. Hon ler lite, och blandade känslor av ömhet och vemod far genom henne. Så lika de är...

Händerna arbetar vidare, hon är nästan klar nu. Varför hon ens började vet hon inte riktigt, kanske bara av gammal vana. Vad ska hon egentligen med ett par vantar som är allt för stora för henne till? Ilskan flammar upp. Hon förbannar bittert den dag då hon först träffade vandraren. Hur länge har han varit borta den här gången? Nästan tre månader?

Sammanbitet avslutar hon arbetet. Hon fäster trådarna med knyckiga rörelser, sedan lägger hon ner nålen på bordet och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Hon stryker några nedfallna hårslingor ur ansiktet och suckar igen. Ilskan är redan borta.

Så knackar det försiktigt på dörren. Hon tittar upp och pulsen slår redan hårt. Inte kan det väl..? Hon reser sig och går sakta och öppnar dörren. Utanför står en vandrare, trött och sliten. De ljusa håret står åt alla håll.
"Hej", säger han.