Ur natten föds historierna

Ur natten föds historierna, i mörkret formas berättelser.

Under dygnets mörka timmar när glöden falnar på härden, när ljuden utanför tystnat och allt blir stilla, när det sista skenet från elden glänser på bardens ansikte. Då trollbinder han oss alla med sina ord och med sin röst. Men gester och miner förtrollar han oss och gör magin levande och människorna verkliga.

Medan natten sänker sina vingar över världen berättar han om sedan länge glömda ting, om händelser från förr. Och berättelserna flödar runt oss, sveper in oss, värmer vårt blod och våra sinnen. Vi är inte längre dem vi var och historierna inte längre från gågna tider, vi lever i dem och de i oss. Vårt arv öppnar portar till det förgågna, och det förgågna, nuet och framtiden blir till samma sak.

Den falnande glödens glänser på bardens ansikte, men hans ögon ligger i mörker. Glansen glöder istället i våra ögon och i våra hjärtan, och andäktiga lyssnar vi och glömmer allt annat. Vi försvinner ur tid och rum och det enda som existerar är bardens röst, och de berättelser han ger oss. Och det är inte längre historierna som trollbinder oss, utan berättelsernas själ som sipprar in i var och en av oss och förändrar oss i grunden. Den väcker värme och strålglans där det förut fanns mörker.

Även denna historia föddes ur natten, i mörkret formades berättelsen. En natt när jag inte kunde sova öppnades porten i mitt inre och det förflutan, nuet och framtiden blev till samma sak. Jag satt där, som många gånger förr, och lyssnade trollbunden till barden vid härden. Lyssnade på berättelserna, levde i dem som de levde i mig. Glöden glänste på hans ansikte och i mina ögon och lågan i mitt inre brann starkt och klart.

Gryningsdimma, blåa skymning

Gryningsdimman virvlar mellan träden och sveper in världen i tunna slöjor. Stegen hörs dämpade, som om det kom långt borifrån i den grå halvdagern. Han stannar, vaksamt, och lyssnar.

Det prasslar i snåret bakom honom. Västerut de snabba vingslagen när en fågel flyger upp. Ett rop längre fram. Kanske en uggla, han är inte riktigt säker. Ljuden så nära och ändå så långt borta. Dimman sveper in allt. Dämpar, saktar ner.

Han hör sina egna hjärtslag nu, känner dem. Först snabbt, pulsen dunkar hårt i öronen, sedan långsammare och långsammare. Tiden stannar, och han väntar på nästa hjärtslag. Nästa puls.

Ett andetag, skälvande.

Sedan känner han den lätta brisen mot sitt ansikte. Dimmslöjorna fladdrar. Plötsligt hör han fåglarna igen och världen snurrar som vanligt. Och han känner sig underligt vemodig, nästan ensam, när han går vidare.

På en annan plats och i en annan tid råder samma grå halvdager. Samma dimma ligger tjock mellan träden. Det porlande ljudet av en bäck hörs lite längre bort. Kvinnan går tyst i det våta gräset, ljudlöst vandrar hon i dimmornas skog.

Hon stannar, i samma position som en man på en annan plats och i en annan tid, och lyssnar andäktigt. Hon känner hur världen saktar in. Tiden som stannar när två cirklar möts och går ihop. Överlappar varandra. I den blåa skymningen kan hon ana en annan närvaro. Så långt borta, och ändå så nära. Hon kan nästan ta på den.

Ett hjärtslag, en utandning, sedan är ögonblicket förbi.

Cirklarna rör sig från varandra, tiden börjar gå igen.

Hon blundar och ryser till. Tiden mellan tiderna. När världen stannar. När tiden står still.