Ur natten föds historierna

Ur natten föds historierna, i mörkret formas berättelser.

Under dygnets mörka timmar när glöden falnar på härden, när ljuden utanför tystnat och allt blir stilla, när det sista skenet från elden glänser på bardens ansikte. Då trollbinder han oss alla med sina ord och med sin röst. Men gester och miner förtrollar han oss och gör magin levande och människorna verkliga.

Medan natten sänker sina vingar över världen berättar han om sedan länge glömda ting, om händelser från förr. Och berättelserna flödar runt oss, sveper in oss, värmer vårt blod och våra sinnen. Vi är inte längre dem vi var och historierna inte längre från gågna tider, vi lever i dem och de i oss. Vårt arv öppnar portar till det förgågna, och det förgågna, nuet och framtiden blir till samma sak.

Den falnande glödens glänser på bardens ansikte, men hans ögon ligger i mörker. Glansen glöder istället i våra ögon och i våra hjärtan, och andäktiga lyssnar vi och glömmer allt annat. Vi försvinner ur tid och rum och det enda som existerar är bardens röst, och de berättelser han ger oss. Och det är inte längre historierna som trollbinder oss, utan berättelsernas själ som sipprar in i var och en av oss och förändrar oss i grunden. Den väcker värme och strålglans där det förut fanns mörker.

Även denna historia föddes ur natten, i mörkret formades berättelsen. En natt när jag inte kunde sova öppnades porten i mitt inre och det förflutan, nuet och framtiden blev till samma sak. Jag satt där, som många gånger förr, och lyssnade trollbunden till barden vid härden. Lyssnade på berättelserna, levde i dem som de levde i mig. Glöden glänste på hans ansikte och i mina ögon och lågan i mitt inre brann starkt och klart.