Fångad

Råkade hitta en gammal på datorn. 

Ögon. Brinnande ögon i mörkret. Häftiga andetag, hesa, skrovliga. Fångad i sin egen kropp, kunde inte komma ut.

Klöste, rev och slet. Ett panikartat skrik ringande i öronen. Lyckades ljudet faktiskt tränga ut, eller förblev det innuti hans huvud? Han visste inte, kunde inte längre tänka klart. Ut, ut, måste ut.

Var var han? Vad var han? Paniken kom i vågor, hotade att skölja över honom totalt.

Fler hastiga andetag, försökte lugna ner sig.

Plötsligt, ett ljus i mörkret. Var det någon där, eller bara en illusion? Fångad förevigt i den dunkla natten, oförmögen att hitta tillbaks. Inte ge sig iväg, han hade lovat, men brutit löftet lika väl. Borta var han, och kunde inte hitta tillbaks.

Ljuset kom närmare. Svagt, flackande, gäckande. Vad var det?

Plötslig rädsla, nästan smärtsam. Smärtan var tacksam, det gav honom något att fokusera på. Något som fortfarande var verkligt och inte bara detta töcken av ingenting.

En dolkstöt i magen, ja så kändes det. Ännu ett hugg och han flämtade av smärtan. Ett hopp i det tröstlösa. Läpparna rörde sig.

Det gäckande ljuset började blekna. Världen lösas upp i sina sömmar. Ännu ett skarpt hugg av smärta, och så var han fri.