Gryningsdimma, blåa skymning

Gryningsdimman virvlar mellan träden och sveper in världen i tunna slöjor. Stegen hörs dämpade, som om det kom långt borifrån i den grå halvdagern. Han stannar, vaksamt, och lyssnar.

Det prasslar i snåret bakom honom. Västerut de snabba vingslagen när en fågel flyger upp. Ett rop längre fram. Kanske en uggla, han är inte riktigt säker. Ljuden så nära och ändå så långt borta. Dimman sveper in allt. Dämpar, saktar ner.

Han hör sina egna hjärtslag nu, känner dem. Först snabbt, pulsen dunkar hårt i öronen, sedan långsammare och långsammare. Tiden stannar, och han väntar på nästa hjärtslag. Nästa puls.

Ett andetag, skälvande.

Sedan känner han den lätta brisen mot sitt ansikte. Dimmslöjorna fladdrar. Plötsligt hör han fåglarna igen och världen snurrar som vanligt. Och han känner sig underligt vemodig, nästan ensam, när han går vidare.

På en annan plats och i en annan tid råder samma grå halvdager. Samma dimma ligger tjock mellan träden. Det porlande ljudet av en bäck hörs lite längre bort. Kvinnan går tyst i det våta gräset, ljudlöst vandrar hon i dimmornas skog.

Hon stannar, i samma position som en man på en annan plats och i en annan tid, och lyssnar andäktigt. Hon känner hur världen saktar in. Tiden som stannar när två cirklar möts och går ihop. Överlappar varandra. I den blåa skymningen kan hon ana en annan närvaro. Så långt borta, och ändå så nära. Hon kan nästan ta på den.

Ett hjärtslag, en utandning, sedan är ögonblicket förbi.

Cirklarna rör sig från varandra, tiden börjar gå igen.

Hon blundar och ryser till. Tiden mellan tiderna. När världen stannar. När tiden står still.