Binnór

För länge länge sedan, på den tid när ”Från nordmännens raseri, bevara oss Herre” var en vanlig bön längs med den irländska kusten, sägs det att följande historia utspelade sig precis bakom gården där jag bor. Det är en historia om att inte ta för lätt på gammalt skrock, och om en stor guldskatt och om hur en plats fick sitt namn.

Trots idoga böner från traktens munkar ryktades det om att nordmännens skepp siktats längre österut, och att de nu var påväg för att plundra klostret på den heliga ön i Lough Derg. Man hade redan tidigare sett till att bygga ett högt torn på ön, ett torn av sten som skulle kunna stå mot både våld och eld. Eftersom munkarna var heliga män, som svurit på att inte ta till vapen, var det meningen att både de och klostrets skatter skulle vara säkra inne i tornet. I sista stund fick munkarna ändå order från kyrkan att flytta sina värdesaker till en annan stad. Vägen de skulle ta var en gammal och bortglömd stig i en undangömd dal, osynlig för alla som inte visse om att den fanns där.

En liten grupp av munkar gav sig iväg med alla klostrets värdesaker. Enligt historierna ska det ha funnits vackra keramikföremål, guldskålar och -krucifix, pengar och mycket mycket mer. Till sin hjälp hade de tåliga packåsnor som bar alltihop. Resan var inte särskilt lång, inte mer än 2 dagar skulle det kunna ta. Särskilt inte eftersom de använde sig av genvägen mellan bergen, den hemliga stigen som de flesta inte ens visste existerade.

Den första dagen gick bra, och på eftermiddagen passerade munkarna en liten stuga där en bonde bodde med sin familj. Eftersom bonden var en gudfruktig man bjöd han munkarna att vila sina fötter en stund och delade sin mat med dem. Han erbjöd dem också att övernatta på gården. Stugan var liten, så tyvärr måste en del av dem sova i ladan. Men det skulle vara torrt där inne i alla fall, menade han och kastade en blick på duggregnet som föll utanför.

Dagen var dock inte så långt liden att munkarna tyckte de kunde stanna. De borde fortsätta ännu en bit menade de, Herren skulle säkert hjälpa dem hitta skydd från regnet.

Bonden tvekade och såg orolig ut, och bad dem ännu en gång att stanna. Munkarna började nu se en aning irriterade ut och tackade artigt för bondens gästvänlighet men sade bestämt att nu måste de faktiskt fortsätta. Bonden tvådde då sina händer och sade slutligen att munkarna förstås fick göra som de ville, men att han verkligen önskade att de skulle stanna över natten. ”Längre fram finns ett älvträd förstår ni, och det är en plats ingen bör passera efter mörkrets inbrott.”

Munkarna såg nu kyligt på mannen och sade att en vuxen man som han inte borde sprida sådana villfarelser, särskilt inte till kyrkans män. Sedan gav de sig iväg.

Skymningen kom ganska snart efter det, men de äldre munkarna var fortfarande irriterade och eftersom de blivit uppehållna längre än planerat vid bondens stuga bestämde de sig för att fortsätta en bit till. Några av de yngre munkarna såg oroligt på varandra, men visste bättre än att sätta sig upp mot de äldre. Istället gjorde de korstecknet i smyg och fortsatte vidare längs stigen som nu ledde brant uppåt.

Det var nästan mörkt när de fick syn på älvträdet. Ensamt på en hög kulle syntes det på långt håll, dess knotiga grenar avtecknade sig svart mot himlen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _     

Nästa dag grydde solig och klar. Någon gång på eftermiddagen började man, i den andra staden, invänta munkarnas ankomst. Timmarna gick, men inga munkar dök upp. Kvällen kom, men inte munkarna. Följande dag grydde, och dagen efter det, men skatten kom aldrig fram.

Sedan dess har kullen varit allmänt känd som Binnór, guldtoppen. Och även om skog nu har växt upp på kullarna står älvträdet fortfarande kvar, och de som har tillräckligt med förstånd ser till att inte passera det efter mörkrets inbrott.