ge mig en stilla sommaräng

en glänta i skogen

där jag ligger på rygg i skymningen

jag vill tända hundra ljus i natten och låta dem sväva kring oss

jag vill tända hundra till och låta dem brinna på stenarna och på trädens grenar

jag vill låta eldflugor samlas och stjärnor tindra

och stilla musik kommer upp genom gräset från underjorden

Fångad

Råkade hitta en gammal på datorn. 

Ögon. Brinnande ögon i mörkret. Häftiga andetag, hesa, skrovliga. Fångad i sin egen kropp, kunde inte komma ut.

Klöste, rev och slet. Ett panikartat skrik ringande i öronen. Lyckades ljudet faktiskt tränga ut, eller förblev det innuti hans huvud? Han visste inte, kunde inte längre tänka klart. Ut, ut, måste ut.

Var var han? Vad var han? Paniken kom i vågor, hotade att skölja över honom totalt.

Fler hastiga andetag, försökte lugna ner sig.

Plötsligt, ett ljus i mörkret. Var det någon där, eller bara en illusion? Fångad förevigt i den dunkla natten, oförmögen att hitta tillbaks. Inte ge sig iväg, han hade lovat, men brutit löftet lika väl. Borta var han, och kunde inte hitta tillbaks.

Ljuset kom närmare. Svagt, flackande, gäckande. Vad var det?

Plötslig rädsla, nästan smärtsam. Smärtan var tacksam, det gav honom något att fokusera på. Något som fortfarande var verkligt och inte bara detta töcken av ingenting.

En dolkstöt i magen, ja så kändes det. Ännu ett hugg och han flämtade av smärtan. Ett hopp i det tröstlösa. Läpparna rörde sig.

Det gäckande ljuset började blekna. Världen lösas upp i sina sömmar. Ännu ett skarpt hugg av smärta, och så var han fri.

Ur natten föds historierna

Ur natten föds historierna, i mörkret formas berättelser.

Under dygnets mörka timmar när glöden falnar på härden, när ljuden utanför tystnat och allt blir stilla, när det sista skenet från elden glänser på bardens ansikte. Då trollbinder han oss alla med sina ord och med sin röst. Men gester och miner förtrollar han oss och gör magin levande och människorna verkliga.

Medan natten sänker sina vingar över världen berättar han om sedan länge glömda ting, om händelser från förr. Och berättelserna flödar runt oss, sveper in oss, värmer vårt blod och våra sinnen. Vi är inte längre dem vi var och historierna inte längre från gågna tider, vi lever i dem och de i oss. Vårt arv öppnar portar till det förgågna, och det förgågna, nuet och framtiden blir till samma sak.

Den falnande glödens glänser på bardens ansikte, men hans ögon ligger i mörker. Glansen glöder istället i våra ögon och i våra hjärtan, och andäktiga lyssnar vi och glömmer allt annat. Vi försvinner ur tid och rum och det enda som existerar är bardens röst, och de berättelser han ger oss. Och det är inte längre historierna som trollbinder oss, utan berättelsernas själ som sipprar in i var och en av oss och förändrar oss i grunden. Den väcker värme och strålglans där det förut fanns mörker.

Även denna historia föddes ur natten, i mörkret formades berättelsen. En natt när jag inte kunde sova öppnades porten i mitt inre och det förflutan, nuet och framtiden blev till samma sak. Jag satt där, som många gånger förr, och lyssnade trollbunden till barden vid härden. Lyssnade på berättelserna, levde i dem som de levde i mig. Glöden glänste på hans ansikte och i mina ögon och lågan i mitt inre brann starkt och klart.

Gryningsdimma, blåa skymning

Gryningsdimman virvlar mellan träden och sveper in världen i tunna slöjor. Stegen hörs dämpade, som om det kom långt borifrån i den grå halvdagern. Han stannar, vaksamt, och lyssnar.

Det prasslar i snåret bakom honom. Västerut de snabba vingslagen när en fågel flyger upp. Ett rop längre fram. Kanske en uggla, han är inte riktigt säker. Ljuden så nära och ändå så långt borta. Dimman sveper in allt. Dämpar, saktar ner.

Han hör sina egna hjärtslag nu, känner dem. Först snabbt, pulsen dunkar hårt i öronen, sedan långsammare och långsammare. Tiden stannar, och han väntar på nästa hjärtslag. Nästa puls.

Ett andetag, skälvande.

Sedan känner han den lätta brisen mot sitt ansikte. Dimmslöjorna fladdrar. Plötsligt hör han fåglarna igen och världen snurrar som vanligt. Och han känner sig underligt vemodig, nästan ensam, när han går vidare.

På en annan plats och i en annan tid råder samma grå halvdager. Samma dimma ligger tjock mellan träden. Det porlande ljudet av en bäck hörs lite längre bort. Kvinnan går tyst i det våta gräset, ljudlöst vandrar hon i dimmornas skog.

Hon stannar, i samma position som en man på en annan plats och i en annan tid, och lyssnar andäktigt. Hon känner hur världen saktar in. Tiden som stannar när två cirklar möts och går ihop. Överlappar varandra. I den blåa skymningen kan hon ana en annan närvaro. Så långt borta, och ändå så nära. Hon kan nästan ta på den.

Ett hjärtslag, en utandning, sedan är ögonblicket förbi.

Cirklarna rör sig från varandra, tiden börjar gå igen.

Hon blundar och ryser till. Tiden mellan tiderna. När världen stannar. När tiden står still.

Den gamle

Vem är han, kan du undra, den gamle här i natt. Där i skuggorna kan du ana, hans sorgsna ögons makt.

Äldre än de vittrande bergen är han, äldre än natten själv. Odödlig och oföränderlig är han, han har sett allt som går att se. Alla sorger har han känt, varje börda har han burit. Men även lyckan har han fått, för till livet hör även det.

Trött kan han verka, uråldrig som han är. Men mörk mot den klara natten, missar han inget som sker. Allt vad människosläktet har för sig vet han om, och sorgset sitter han och tänker, på livet som haft sin gång.

Ja, trött det är han, men det spelar ingen roll. Äldre än de vittrande bergen, äldre än natten själv. Du skälver när han ser dig, och du undrar, är detta världens själ?

Nymfernas rike

I tidernas begynnelse

I tidernas begynnelse

I landet som kallades Nord

Fanns inte ens en tillstymmelse

Till folk som stred mot sitt ord

Vintern var kall och natten var lång

Men uti nordmännens hjärta

Brann stridsflammans sång

De lova och svor så högtidligt

När våren åter kom

De alla dra ut okristligt tidigt

För att plundra vareviga gnom.

För att allt inte behöver vara så allvarligt.