Tomten

Ute var det isande kallt. Månskenet var så starkt att ingen lykta behövdes för att ta sig fram inne i skogen. Snön gick halvvägs upp till knäna där han pulsade fram, och andedräkten stod som rök ur munnen innan den frös till is i skägget.

Han stannade till och tittade andäktigt upp på den gnistrande stjärnhimlen. Han såg ut att vara långt borta, men så huttrade han till och drog den fodrade manteln tätare runt sig innan han fortsatte vidare genom natten.

Ett rådjur med sitt kid blev väckt ur sin sömn och stirrade misstänksamt på mannen, spänd som en bågsträng och beredd på flykt. Men han bara tittade på rådjuret och log vänligt, och hon sjönk ner på marken igen, lade sig tillrätta bredvid sitt lilla kid och somnade om.

Mannen drog en pulka efter sig i snön och stödde sig tungt på sin vandringsstav när han kämpade sig fram genom snön. Återigen stannade han för att vila lite, men snart var han på väg igen, natten var inte ändlös och han hade ont om tid.

Efter en stund började skogen glesna lite och en bit bort skymtade konturerna av ett hus. Mannen tog i med förnyade krafter och pulsade raskt fram till stugan. Det rykte fortfarande lite ur skorstenen och ur ett av fönstren lyste ett svagt varmt ljus.

Den gamle svepte bort lite av frostrosorna från fönstret med sin vante och kikade in. Resterna av en brasa glödde fortfarande i den öppna spisen och i den enda sängen låg en man med sin fru och mellan dem en liten pojke.

Det var hårt arbetande bönder, ärliga och goda människor. Den gamle lät blicken glida iväg från det fridfulla uttrycket i den sovande pojkens ansikte och lät den svepa mot trappan istället. Där stod ett fat med en ordentlig grötportion i, och mannen nickade nöjt för sig själv. 

Han vände sig om och drog pulkan närmare. I den fanns en stor säck, och ur säcken tog han ett ordentligt inslaget paket som han lade på trappan. Sedan satte han sig ner och åt nöjt sin gröt. En liten stund satt han där och vilade och begrundade stjärnhimlen, innan han åter steg upp, satte repet till pulkan över axeln och fattade sin stav för att åter bege sig ut i julnatten.

Fågel Fenix

Varulv

Jag leker med photoshop. Jag är inte så värst bra på det, då jag aldrig använt programmet på det här sättet förut, men om man inte övar blir man inte heller bättre.
Idag blev det en bild som har att göra med en gammal dikt som jag skrev för länge sedan och publicerade tidigare idag.

The werewolf

Bloodtaste in my mouth,
My fangs are growing long and sharp.
I feel my body changing.
Fur is growing out,
My nails are becoming claws
And I can do nothing about it 

Rättvisans skepnad

Hon satt alldeles blickstilla under träden. Många långa timmar hade förflutit sedan hon intagit den nedhukade ställningen. Kroppen värkte av mjölksyra, benen var som avdomnade stubbar, men hon kände inte smärtan längre.

Hennes sinnen hade tagit sin tillflykt utanför kroppen. Hennes huvud var klart, medan resten av henne sov som i dvala. Ändå visste hon att kroppen genast skulle lyda henne när det blev dags.

Lidandet hade betalat sig, de hon iakttog hade inte en aning om att hon satt där, mitt ibland dem. Så är det med människor, de ser dåligt, de hör dåligt. Och inbillar de sig att de är trygga, kan inget ta dem ur den villfarelsen innan det är för sent.

-          I gryningen slår vi till. När de första ljuset stiger över horisonten ska byn skövlas. Döda alla män. Gör vad ni vill med kvinnorna och barnen.

Hon kände inget annat än avsmak för männen som satt framför henne. Legosoldater kallade de sig, men det var inget annat än våldtäktsmän och mördare. Rymlingar från fängelsehålor runt om i landet, män som var villiga att åta sig vilka jobb som helst – bara den som anställde dem kunde betala.

Nu visste hon dock att männen inte var ute på någon annans smutsiga uppdrag, i morgon skulle de skövla en hel by, bara för sitt eget höga nöjes skull.

Ledaren för gruppen var vaksammare än de flesta. Han hade varit med länge och lärt sig att alltid vara på sin vakt, även när allt verkade vara som det skulle. Speciellt när allt verkade vara som det skulle. Han lät misstänksamt blicken glida över omgivningen en sista gång innan han åter vände uppmärksamheten till fåret som långsamt stektes över elden.

Han log lite när han tänkte tillbaka på hur förvånad bonden hade sett ut när de dödade honom. Även efter att huvudet hade skiljts från resten av kroppen gapade munnen vidöppen och de oseende ögonen stirrade oförstående på männen som tagit hans och hans familjs liv för ett litet får.

Hon visste att hon skulle få vänta länge än, men att se det krypet le sitt otäcka leende fick henne nästan att rysa till av äckel. Men minsta lilla rörelse från hennes sida skulle kunna röja hennes gömställe, så hon bet ihop och betvingade reflexen.

Snart, snart var det dags. Männen hade börjat dricka nu. Inom kort skulle de alla sova som små grisar, fulla av mjöd och kött. Nästan alla, rättade hon sig själv.

Ledaren hade inte druckit mycket mer än en munfull, han visste hur viktigt det var att ha alla sinnen på topp i strid och även om det bara var en försvarslös by de skulle anfalla ville han vara klar i huvudet. Dessutom hade han fortfarande den stickande känslan i nacken av att vara iakttagen. Ännu en gång lät han blicken glida över landskapet. Den här gången dröjde han sig kvar vid träden där hon satt. Ögonen smalnade lite, men sen ryckte han på axlarna och återgick till att käfta med de andra männen.

Till sist var det tyst i gläntan. Skränet dog ut och ersattes istället av snarkningar. Ännu var det inte dags, men i huvudet började hon redan ännu en gång gå genom i vilken ordning hon skulle slå ut dem.

Plötsligt ylade en varg inte långt bort. Hon log triumferande och reste sig och satte en pil till bågen i en enda smidig rörelse.

Ledaren som automatiskt vänt sig mot ljudet av vargen anade mer vad som skedde bakom honom än vad han faktiskt såg eller hörde. Han vände sig om men innan ett ljud hade hunnit lämna hans läppar var det redan försent. Den fjäderförsedda pilen tycktes materialiseras rakt ur hans bröstkorg och med ett lätt kvidande föll han död till marken.

Männen var inga vanliga bönder, även i deras druckna och förätna tillstånd räckte den mjuka dunsen när deras ledares kropp slog i den frusna marken för att de skulle vakna. Trots detta hade de inte längre en chans. Fler vargar ylade runt dem och medan de försökte ta sig upp och hitta sina vapen skickade hon sammanbitet leende pil efter pil genom luften. Alla träffade sina mål, och i samma stund som den siste mannen sjönk ihop på marken kunde hon börja ana vargarnas smygande skuggor i utkanten av lägret.

Hon hängde bågen på ryggen, vände sig om och försvann i natten. Vargarna skulle ta hand om alla spår av männen och ingen i byn skulle någonsin få veta vilken fara de svävat i eller vem som räddat dem.

Det var så hon arbetade, det var så hon ville ha det.

Galen utan dig

Och hon undrade hur han såg ut när han sov.

Hon visste hur han såg ut vaken. De mörka, hårda ögonen som vaksamt registrerade allt i omgivningen, den misstänksamma blicken, den spända hållningen. Alltid beredd att skifta form, alltid beredd att fly.

Hon försökte föreställa sig honom sovande, men det gick inte. Hur skulle han någonsin kunna släppa sin stenhårda koll och försvinna i mörkret? När hade han senast slappnat av? När hade han senast sovit?

Hon kunde se honom sitta på marken, invid resterna av elden, sittandes med halvöppna ögon. Ögon som såg allt.

- - - - -

Och han satt invid de glödande resterna av sin lägereld.

Hans ögon vandrade konstant över omgivningen. Plötsligt sänkte han sin blick och verkade se själva brasan för första gången. Hans ögon smalnade, han kunde inte förstå varför han tänt elden.

Vaga minnen trängde fram ur hans undermedvetna. Minnen med en doft. En doft av henne, och en doft av mat. Han kunde se henne tydligt nu, när hon satt bredvid honom och hennes hår fladdrade till i den svaga brisen. Brisen som förde med sig doften av hennes hår och av det grillade köttet i hennes hand.

Mat. När hade han senast ätit? Vatten. När hade han senast druckit?

Han såg ner på sina händer och gjorde en grimas. Allt tänkande ansträngde hans hjärna. När hade han senast tänkt?

- - - - -

Hon mindes hur hans nakna kropp såg ut i lägereldens sken. Hon visste precis hur hans hud kändes under hennes fingertoppar. Hon visste också hur vackra hans ögon såg ut när han inte längre misstänksamt studerade omgivningen. Gröna djupa brunnar, ögon som blev som oceaner när de drev varandra till extas.

Och hon mindes något annat. De svarta tecknet på hans axel. Det var vackert. Hon hade frågat honom en gång vad det betydde, men han hade bara ryckt på axlarna.

- - - - -

Han lät sina fingertoppar glida över axeln. Han kunde känna den lätta upphöjningen i skinnet där tatueringen fanns. Han följde dess konturer med fingrarna.

Han hade ingen aning om vad tatueringen var. Men ändå, djupt inombords kände han kanske på sig att detta var en tatuering som utstrålade makt, en tatuering som innebar mod. En tatuering som sa att han var en krigare. En tatuering, som sa att han var varg.

Med ett yl långt nerifrån magen kastade han sig upp och i språnget förändrades hans kropp. Han sprang in i skogen utan att veta vart han sprang. Han måste bort, han måste fly. Fly från sig själv. Fly från de tankar som torterat honom hela kvällen. Fly från den varg han var.

Han sprang i blindo, och han sprang länge. Tassarna drev honom framåt och klorna lämnade djupa märken i marken för varje språng han tog.

Inte en enda gång lät han sig hejdas av dofterna från olika bytesdjur omkring sig. Han stannade inte förrän han såg skogen glesna en bit fram. Hans hjärta bultade häftigt när han började känna igen sig. Längre fram, där skogen tog slut, skymtade redan konturerna av gården. Han gick långsamt närmare, stannade precis i skogsbrynet så att skuggorna dolde hans kropp. Han andades häftigt nu. Lät sin kropp skifta tillbaka och sjönk sedan ner på knä medan han betraktade scenen framför sig. Det lyste i hennes fönster.

Månljus

Månens silversken

sträcker sig vida bortom människans förstånd.

Ljuset den kastar,

hela världen i ett försilvrat tillstånd