Det finns en bortglömd stig nånstans

Där står han nu vid vägens slut

och tänker på en gång

när gammelmor tog orda till

och sjöng en gammal sång:

”Det finns en bortglömd stig nånstans,

som inget gått på många år.

Där sitter väktarn trött på vakt,

han väntar troget medan dagarna går”

Och pojken han tog orden in

och målade upp för sig

hur skatter han i mängder fann

om han bara fick gå på denna stig

Där står han nu vid vägens slut

och försöker att förstå

om vägen alls var menad för honom,

om det överhuvudtaget var rätt att gå

Och väktarn blickar ner på honom

med korpöga som allting ser

”Vad har för dig hit,

varför kom du denna väg?”

”Du har ett val, att vända om

eller fortsätta förbi,

men tänk dig noga för

ty vägen den är lång”

Där står han nu vid vägens slut,

en trött man på många år.

En livstid har snart gått förbi,

och han har hunnit fälla mången tår.

De skatter han förväntat sig

i ungdomsglansens dar,

de har förvandlats till ingenting,

ett förverkat liv är allt han har.

Men väktarn ser hans sorgsenhet

och talar en gång till:

”Här finns inget kvar för dig,

gå du i drömmen in.”

Det finns en bortglömd stig nånstans

som ingen gått på många år.

Där sitter väktarn trött på vakt,

han väntar troget medan dagarna går.

Ulvdans

ulvdans rasar på berg och fjäll

ulvdans rasar i månmörka natt

feberglänsande ögon som inget ser

själar förlorade i trans

dansen rasar i frostkalla natt

styrkan en gåva från elden

vem är de som dansar?

mörka skuggor mot skyn,

rör sig till trumslag och dånande eld

hunger som river, som driver

månen stiger

ulvar faller på knä

ylar, ja ylar till hälsning

sedan tystnad

månen glittrar på mörka vatten

Vandringsman

Den uråldriga konsten Nålbindning, liksom allt handarbete, invaggar mig i ett nästan meditativt tillstånd. Händerna arbetar och tankarna får vandra fritt. Jag känner mig ofta sammanlänkad med tusen andra kvinnor som suttit och arbetat på samma sätt i generationer före mig. Inte bara berättelser, utan även hantverk bär magi och skönhet inom sig. Därför ville jag skriva en berättelse där även det fick ta lite plats, och förhoppningsvis kan även ni känna en del av den magin när ni läser detta.
_____________________________________________________________________

Säg, vart tog du vägen?

Händerna arbetar, nålen löper genom garnet. Hon kisar för att se bättre där hon arbetar i brasans sken. Ute är det alldeles mörkt.

Vart tog du vägen? Du bara försvann...

Hon suckar när hon skär av en ny tråd och trär upp den på nålen av ben. Händerna återupptar sin jämna rytm. Arbetet växer stadigt fram under hennes vana fingrar.

Hösten går mot sitt slut, de soliga dagarna blir allt färre och allt kortare. Mörkret kommer tidigare hela tiden och en kall vind drar fram genom landet och tycks aldrig upphöra helt. Regnet trummar mot taket och de soliga eftermiddagarna i äppellunden känns långt borta, nästan overkliga. Ändå vittnar de fyllda korgarna och krusen i skafferiet om dem. Bär, frukt och torkat kött, insamlat och berett under skratt och lättsamma dagar. Hon suckar igen, ja nog ska hon klara vintern nog, men ändå...

Blicken vandrar mot sängen vid väggen där ljusa rufsiga lockar sticker fram över filtkanten. Den lilla bröstkorgen höjs och sänks i lugn takt. Hon ler lite, och blandade känslor av ömhet och vemod far genom henne. Så lika de är...

Händerna arbetar vidare, hon är nästan klar nu. Varför hon ens började vet hon inte riktigt, kanske bara av gammal vana. Vad ska hon egentligen med ett par vantar som är allt för stora för henne till? Ilskan flammar upp. Hon förbannar bittert den dag då hon först träffade vandraren. Hur länge har han varit borta den här gången? Nästan tre månader?

Sammanbitet avslutar hon arbetet. Hon fäster trådarna med knyckiga rörelser, sedan lägger hon ner nålen på bordet och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Hon stryker några nedfallna hårslingor ur ansiktet och suckar igen. Ilskan är redan borta.

Så knackar det försiktigt på dörren. Hon tittar upp och pulsen slår redan hårt. Inte kan det väl..? Hon reser sig och går sakta och öppnar dörren. Utanför står en vandrare, trött och sliten. De ljusa håret står åt alla håll.
"Hej", säger han.

ge mig en stilla sommaräng

en glänta i skogen

där jag ligger på rygg i skymningen

jag vill tända hundra ljus i natten och låta dem sväva kring oss

jag vill tända hundra till och låta dem brinna på stenarna och på trädens grenar

jag vill låta eldflugor samlas och stjärnor tindra

och stilla musik kommer upp genom gräset från underjorden

Fångad

Råkade hitta en gammal på datorn. 

Ögon. Brinnande ögon i mörkret. Häftiga andetag, hesa, skrovliga. Fångad i sin egen kropp, kunde inte komma ut.

Klöste, rev och slet. Ett panikartat skrik ringande i öronen. Lyckades ljudet faktiskt tränga ut, eller förblev det innuti hans huvud? Han visste inte, kunde inte längre tänka klart. Ut, ut, måste ut.

Var var han? Vad var han? Paniken kom i vågor, hotade att skölja över honom totalt.

Fler hastiga andetag, försökte lugna ner sig.

Plötsligt, ett ljus i mörkret. Var det någon där, eller bara en illusion? Fångad förevigt i den dunkla natten, oförmögen att hitta tillbaks. Inte ge sig iväg, han hade lovat, men brutit löftet lika väl. Borta var han, och kunde inte hitta tillbaks.

Ljuset kom närmare. Svagt, flackande, gäckande. Vad var det?

Plötslig rädsla, nästan smärtsam. Smärtan var tacksam, det gav honom något att fokusera på. Något som fortfarande var verkligt och inte bara detta töcken av ingenting.

En dolkstöt i magen, ja så kändes det. Ännu ett hugg och han flämtade av smärtan. Ett hopp i det tröstlösa. Läpparna rörde sig.

Det gäckande ljuset började blekna. Världen lösas upp i sina sömmar. Ännu ett skarpt hugg av smärta, och så var han fri.

Ur natten föds historierna

Ur natten föds historierna, i mörkret formas berättelser.

Under dygnets mörka timmar när glöden falnar på härden, när ljuden utanför tystnat och allt blir stilla, när det sista skenet från elden glänser på bardens ansikte. Då trollbinder han oss alla med sina ord och med sin röst. Men gester och miner förtrollar han oss och gör magin levande och människorna verkliga.

Medan natten sänker sina vingar över världen berättar han om sedan länge glömda ting, om händelser från förr. Och berättelserna flödar runt oss, sveper in oss, värmer vårt blod och våra sinnen. Vi är inte längre dem vi var och historierna inte längre från gågna tider, vi lever i dem och de i oss. Vårt arv öppnar portar till det förgågna, och det förgågna, nuet och framtiden blir till samma sak.

Den falnande glödens glänser på bardens ansikte, men hans ögon ligger i mörker. Glansen glöder istället i våra ögon och i våra hjärtan, och andäktiga lyssnar vi och glömmer allt annat. Vi försvinner ur tid och rum och det enda som existerar är bardens röst, och de berättelser han ger oss. Och det är inte längre historierna som trollbinder oss, utan berättelsernas själ som sipprar in i var och en av oss och förändrar oss i grunden. Den väcker värme och strålglans där det förut fanns mörker.

Även denna historia föddes ur natten, i mörkret formades berättelsen. En natt när jag inte kunde sova öppnades porten i mitt inre och det förflutan, nuet och framtiden blev till samma sak. Jag satt där, som många gånger förr, och lyssnade trollbunden till barden vid härden. Lyssnade på berättelserna, levde i dem som de levde i mig. Glöden glänste på hans ansikte och i mina ögon och lågan i mitt inre brann starkt och klart.

Gryningsdimma, blåa skymning

Gryningsdimman virvlar mellan träden och sveper in världen i tunna slöjor. Stegen hörs dämpade, som om det kom långt borifrån i den grå halvdagern. Han stannar, vaksamt, och lyssnar.

Det prasslar i snåret bakom honom. Västerut de snabba vingslagen när en fågel flyger upp. Ett rop längre fram. Kanske en uggla, han är inte riktigt säker. Ljuden så nära och ändå så långt borta. Dimman sveper in allt. Dämpar, saktar ner.

Han hör sina egna hjärtslag nu, känner dem. Först snabbt, pulsen dunkar hårt i öronen, sedan långsammare och långsammare. Tiden stannar, och han väntar på nästa hjärtslag. Nästa puls.

Ett andetag, skälvande.

Sedan känner han den lätta brisen mot sitt ansikte. Dimmslöjorna fladdrar. Plötsligt hör han fåglarna igen och världen snurrar som vanligt. Och han känner sig underligt vemodig, nästan ensam, när han går vidare.

På en annan plats och i en annan tid råder samma grå halvdager. Samma dimma ligger tjock mellan träden. Det porlande ljudet av en bäck hörs lite längre bort. Kvinnan går tyst i det våta gräset, ljudlöst vandrar hon i dimmornas skog.

Hon stannar, i samma position som en man på en annan plats och i en annan tid, och lyssnar andäktigt. Hon känner hur världen saktar in. Tiden som stannar när två cirklar möts och går ihop. Överlappar varandra. I den blåa skymningen kan hon ana en annan närvaro. Så långt borta, och ändå så nära. Hon kan nästan ta på den.

Ett hjärtslag, en utandning, sedan är ögonblicket förbi.

Cirklarna rör sig från varandra, tiden börjar gå igen.

Hon blundar och ryser till. Tiden mellan tiderna. När världen stannar. När tiden står still.