Nu som då slår en hästhov klingande
mot en sten på marken. Annars är det tyst. Det lätta regnet ligger
som en sval filt över oss och vi är alla försjunkna i våra egna tankar.
Jag rätar på mig. De många timmarna i sadeln börjar kännas.
Och så plötsligt sjunger marken för mig.
Sjunger viskande om gammalt blod och om kalla ben, om slag som varit
och om stål som klingat. Och samma regn föll över de döda från
forntiden som faller över oss nu och vi binds samman i det, av det.
Landskapet har förändrats kring oss.
Träden är borta, på kullen växer bara gräs. En fästning reser
sig på toppen. I fjärran hör jag hornstötar och stridsrop. Jag
ser dem nu, krigarna som drabbar samman. Ser hur marken färgas röd.
Regndroppar faller på ansikten som inte längre lever. Vi skrittar sakta
genom slagfältet.
Och så, som från ett stort avstånd,
tränger en röst genom sången. Jag tittar upp och ser personen
på hästen framför mig titta uppfodrande på mig.
- Sorry, säger jag, what did you
say?
- We should be
home in half an hour. It will be nice to get out of the rain,
don't you think?
Marken sjunger inte längre, jag ser
inte längre de fallna krigarna runt omkring oss. Jag vänder mig om i sadeln
och studerar kullen bakom oss. Tysta träd i ett tyst regn, hästarnas
hovar mot marken är det enda som hörs.