Högt ovanför en liten by, på ett klipputsprång där solen smält all snö och is, stod hon. En Nordkvinna, stark och seg. Formad av ett land som var hårt och kallt, ett oförlåtande land, där vartenda misstag fick betalas dyrt.
Men en Nordbo älskar sitt Nordland. Den långa, stränga vintern som genom en berusande vår övergår i en sval och kort sommar. En sommar som övergår i en sprakande höst innan vintern sluter sitt järngrepp om det igen. Ett land i ständigt förändring, och ändå ett land som alltid är detsamma.
Det är landet som har gett upphov till det vaksamma uttrycket i Nordbornas ögon, och skapat ett folk som håller av ärlighet och redighet och uppskattar tystnaden mellan orden. Medan andra kanske skräms av den och försöker fylla ut rummet mellan det väsentliga med onödigt pladder, dras Nordborna till den. För i tystnaden kan de höra ekot av sig själva, och av det land som format dem. Ekot från ensliga kobbar, ödsliga myrar, kala berg och väldiga skogar.
Den karga verkligheten har sina egna ljud, som andra kanske ogillar, men som binder samman Nordfolket. Detta är deras plats, det är här de hör hemma. Nordlandet byggde deras folk och deras ursprung kallar på dem.
Nordkvinnan på klippan rätade stolt på sig. Ja, Nordlandets sång kommer alltid att finnas inom dem. Hon såg ner på byn en sista gång, sen vända hon sig om och försvann in i skogen. Det var hög tid att börja jaga nu, det dög inte att komma tillbaka tomhänt till vårfesten.