måndag 11 november 2013

Binnór


För länge länge sedan, på den tid när ”Från nordmännens raseri, bevara oss Herre” var en vanlig bön längs med den irländska kusten, sägs det att följande historia utspelade sig precis bakom gården där jag bor. Det är en historia om att inte ta för lätt på gammalt skrock, och om en stor guldskatt och om hur en plats fick sitt namn.

Trots idoga böner från traktens munkar ryktades det om att nordmännens skepp siktats längre österut, och att de nu var påväg för att plundra klostret på den heliga ön i Lough Derg. Man hade redan tidigare sett till att bygga ett högt torn på ön, ett torn av sten som skulle kunna stå mot både våld och eld. Eftersom munkarna var heliga män, som svurit på att inte ta till vapen, var det meningen att både de och klostrets skatter skulle vara säkra inne i tornet. I sista stund fick munkarna ändå order från kyrkan att flytta sina värdesaker till en annan stad. Vägen de skulle ta var en gammal och bortglömd stig i en undangömd dal, osynlig för alla som inte visse om att den fanns där.

En liten grupp av munkar gav sig iväg med alla klostrets värdesaker. Enligt historierna ska det ha funnits vackra keramikföremål, guldskålar och -krucifix, pengar och mycket mycket mer. Till sin hjälp hade de tåliga packåsnor som bar alltihop. Resan var inte särskilt lång, inte mer än 2 dagar skulle det kunna ta. Särskilt inte eftersom de använde sig av genvägen mellan bergen, den hemliga stigen som de flesta inte ens visste existerade.

Den första dagen gick bra, och på eftermiddagen passerade munkarna en liten stuga där en bonde bodde med sin familj. Eftersom bonden var en gudfruktig man bjöd han munkarna att vila sina fötter en stund och delade sin mat med dem. Han erbjöd dem också att övernatta på gården. Stugan var liten, så tyvärr måste en del av dem sova i ladan. Men det skulle vara torrt där inne i alla fall, menade han och kastade en blick på duggregnet som föll utanför.

Dagen var dock inte så långt liden att munkarna tyckte de kunde stanna. De borde fortsätta ännu en bit menade de, Herren skulle säkert hjälpa dem hitta skydd från regnet.

Bonden tvekade och såg orolig ut, och bad dem ännu en gång att stanna. Munkarna började nu se en aning irriterade ut och tackade artigt för bondens gästvänlighet men sade bestämt att nu måste de faktiskt fortsätta. Bonden tvådde då sina händer och sade slutligen att munkarna förstås fick göra som de ville, men att han verkligen önskade att de skulle stanna över natten. ”Längre fram finns ett älvträd förstår ni, och det är en plats ingen bör passera efter mörkrets inbrott.”

Munkarna såg nu kyligt på mannen och sade att en vuxen man som han inte borde sprida sådana villfarelser, särskilt inte till kyrkans män. Sedan gav de sig iväg.

Skymningen kom ganska snart efter det, men de äldre munkarna var fortfarande irriterade och eftersom de blivit uppehållna längre än planerat vid bondens stuga bestämde de sig för att fortsätta en bit till. Några av de yngre munkarna såg oroligt på varandra, men visste bättre än att sätta sig upp mot de äldre. Istället gjorde de korstecknet i smyg och fortsatte vidare längs stigen som nu ledde brant uppåt.

Det var nästan mörkt när de fick syn på älvträdet. Ensamt på en hög kulle syntes det på långt håll, dess knotiga grenar avtecknade sig svart mot himlen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _     

Nästa dag grydde solig och klar. Någon gång på eftermiddagen började man, i den andra staden, invänta munkarnas ankomst. Timmarna gick, men inga munkar dök upp. Kvällen kom, men inte munkarna. Följande dag grydde, och dagen efter det, men skatten kom aldrig fram.

Sedan dess har kullen varit allmänt känd som Binnór, guldtoppen. Och även om skog nu har växt upp på kullarna står älvträdet fortfarande kvar, och de som har tillräckligt med förstånd ser till att inte passera det efter mörkrets inbrott.

söndag 10 november 2013

Lough Derg eller Det röda ögats sjö

I området där jag vistas under min Irlandresa finns en sjö. Det är en av Irlands största, och dess namn är Lough Derg eller Loch Deirgeirt, vilket betyder Det röda ögats sjö. Det här är en historia om hur sjön fick sitt namn och om en kung som härskade i trakten för länge sedan. Det är inte min egen historia. Men jag har fått den berättad för mig och tagit mig friheten att skrivit ner den på det sätt jag fann bäst.

________________________________________________________________

För länge sedan härskade en enögd kung i området. Hur det kom sig att han förlorade sitt ena öga är det inte längre någon som kommer ihåg, och egentligen spelar det heller ingen roll. Hur det nu än hade gått till var den enögde kungen mycket olycklig, och hans dåliga humör hade lett till att han inte var särskilt omtyckt bland sitt folk. Kungen ville gärna förbättra sitt rykte, men visste inte hur han skulle bära sig åt. Istället blev han bara mer och mer olycklig.

Så kom en dag en kringresande bard till området. Han var känd för sin berättarkonst och det viskades även om att han var trollkunnig. Kungen fick höra om barden och sände efter honom, för han hoppades att barden skulle kunna berätta en historia som skulle göra honom glad igen.

Barden kom, och visst hade han en sådan historia på lager. Men en bra historia är inte gratis... Kungen lovade då att barden skulle få vad än han ville ha, om  han bara berättade sin historia.

- Ditt öga, sa barden då, ditt öga är mitt pris.

Den enögde kungen var ställd. Han hade ju bara ett öga kvar. Om han gick med på bardens begäran skulle han få leva resten av sitt liv i mörker. Men ett löfte är ett löfte, och kungen hoppades fortfarande på bardens historia, så efter mycket funderande gick han med på saken och rev ut sitt enda kvarvarande öga.

Barden tog emot ögat och gick ner till stranden för att tvätta av det. Genast han doppade ögat i sjön blev vattnet alldeles rött av kungens blod. När den nu blinde kungen fick höra detta, meddelade han att från och med den dagen skulle sjön för alltid kommas ihåg som Det röda ögats sjö. Ännu idag kan man, om man står på de rätta ställena när man blickar ut över sjön, se att vattnet fortfarande är rött av kungens blod.

Efter att ha fått kungens ögat höll också barden sitt löfte. Han berättade en historia för kungen, och även om ingen längre minns vilken historia det var, så började kungen skratta. Han skrattade och han skrattade och kände för första gången på många år sann glädje. Med ens var all hans sorg som bortblåst och kungen kände sig inte längre det minsta olycklig.

Och när kungen skrattat färdigt märkte han till sin stora glädje och förvåning att han hade fått inte bara ett, utan två nya ögon att se med. Han såg sig förundrat om för tacka sin välgörare, men av den trollkunnige barden fanns inte längre något spår.

Kungen däremot levde länge och lyckligt bredvid sin röda sjö, som för alltid skulle påminna honom om det offer han gjort och om de gåvor han fått i gengäld. I och med att kungen åter fann lycka och glädje i livet började även folkets inställning till honom förbättras och med tiden blev han en mycket omtyckt kung.
________________________________________________________________

Det finns förstås också en annan version av den här historien. En långt tråkigare version, utan den magi som genomsyrar allt på den här platsen, men som vissa kanske skulle säga ligger närmare sanningen om vad som egentligen hände. Och den röda sjön, ja vissa skulle kanske säga att det inte alls är den sedan nu länge döda kungens blod som färgar vattnet rött, utan den röda jordmånen i trakten. Men jag vet i alla fall vilken version jag föredrar.

måndag 18 mars 2013

Bäckamannen

Musiken lockar och drar. Hon följer den på lätta fötter, barfota genom fuktigt gräs. Tunna dimsjok virvlar kring henne där hon springer, och skrattet bubblar i halsen. Hon dansar till tonerna, och musiken för och drar. Försent vaknar hon ur sin trans, och finner sig stå vid tjärnens rand. Flöjten hon hört spelar en sista smekande ton och tystnar sedan.
Tyst ser hon in i den nakne mannens ögon. Han sitter där på en sten i tjärnen, ogenerat, med flöjten i sin hand. Ögonen är mörka, glittrar retsamt. Mungiporna uppdragna i ett snett leende. Alla berättelser hon hört som barn kommer tillbaka. Hon hör moderns förmanande röst: ”Följ aldrig musiken, flicka lilla. Det blir din olycka.” Hon minns alla historier om flickor som dansat ut i natten, flickor som aldrig återfunnits. Men hon blir inte rädd. Något i mannens ögon lockar henne, fascinerar henne. De betraktar varandra.
”Ska du inte föra bort mig?” frågar hon lätt.
”Om du vill.” svarar han. Ögonen glittrar. Leendet blir bredare.
Hon funderar lite. Sedan ler hon tillbaka.
”Du spelade så vackert. Kan du inte fortsätta lite till?” Hon tar några danssteg vid kanten av tjärnen. Dimman virvlar runt henne.
Bäckamannen ser på henne. Road sätter han flöjten till sina läppar igen. Han spelar och hon dansar. Virvlar runt med dimman på ängen, virvlar runt till musiken. Han betraktar henne i dansen och han tycker om vad han ser. Tiden går, han spelar och hon dansar. Tillslut tonar musiken bort.
Flickan går sakta mot tjärnen igen, och sätter sig vid kanten. Drar lätt med fingrarna genom vattnet, det känns ljummet mot hennes hud.
”Det är snart gryning.” säger hon sakta.
”Det är snart gryning.” bekräftar han.
”De kommer att sakna mig där hemma. Snart kommer de att börja leta efter mig.”
Hon tittar upp och möter utmanade hans genomträngande blick. Bäckamannen betraktar henne roat, sedan skrattar han muntert till.
”Då är det kanske bäst du börjar bege dig hemåt, flicka. Men kom snart tillbaka och dansa för mig!”
Så för han flöjten till sina läppar och börjar spela en ny melodi. Den här gången drar melodin inte i henne, utan för henne bort. Barfota dansar hon iväg. När tjärnen börjar försvinna mellan träden vänder hon sig om i dansen och vinkar. Hon skymtar ett sista leende och så är han borta.