Den gamle

Vem är han, kan du undra, den gamle här i natt. Där i skuggorna kan du ana, hans sorgsna ögons makt.

Äldre än de vittrande bergen är han, äldre än natten själv. Odödlig och oföränderlig är han, han har sett allt som går att se. Alla sorger har han känt, varje börda har han burit. Men även lyckan har han fått, för till livet hör även det.

Trött kan han verka, uråldrig som han är. Men mörk mot den klara natten, missar han inget som sker. Allt vad människosläktet har för sig vet han om, och sorgset sitter han och tänker, på livet som haft sin gång.

Ja, trött det är han, men det spelar ingen roll. Äldre än de vittrande bergen, äldre än natten själv. Du skälver när han ser dig, och du undrar, är detta världens själ?

Nymfernas rike

I tidernas begynnelse

I tidernas begynnelse

I landet som kallades Nord

Fanns inte ens en tillstymmelse

Till folk som stred mot sitt ord

Vintern var kall och natten var lång

Men uti nordmännens hjärta

Brann stridsflammans sång

De lova och svor så högtidligt

När våren åter kom

De alla dra ut okristligt tidigt

För att plundra vareviga gnom.

För att allt inte behöver vara så allvarligt.

Väntan

Barnaögon oskyldigt blå, glittrande ovanför runda äppelkinder. Skratt i luften, klingar i dalen. Solen skiner på tavlan de utgör. Flickan som springer, leker ensam men lycklig. Och de andra, de små. 

Längtande, tålamodigt väntande. Lekfulla ögon, tindrande vildmark. Och ett allvar, nästan en galenskap.

Rufsigt hår, burriga lockar. Ett rött vattenfall, glimmande som guld i solen.

Kikar fram genom grenarna på eken, ser på det lekande barnet. Barnet som leker så lyckligt i sin ensamhet. Barnet som inte vet att det är fler på denna underbara äng denna underbara dag.

Flickan börjar bli trött nu, saktar ner och börjar gå. Styr stegen mot den väldiga eken mitt på ängen. Sjunker ner i det mjuka gräset, lutar ryggen mot den skrovliga stammen. Sluter ögonen en kort sekund och känner solens värmande strålar i ansiktet. Domnar bort och somnar snart. Nyfikna ögon som iakttar, väntande och längtande.

Flortunna vingar skimrar i alla regnbågens färger när de kastar sig ner från grenarna. Lekfulla ögon, denna tindrande vildmark, ser på det sovande barnet. Viskande ord, gamla hemligheter i sovande flickas öra. Viskande ord, pockande, förtrollande. Leenden i små ansikten. Vingarna blixtrar i den sjunkande solens sken.

Flickan vaknar med ett ryck. Ser sig omkring med yrvaken blick. Sträcker på sig innan hon reser sig och hastigt börjar bege sig hemåt i den nalkande skymningen.

Ögon som iakttar, väntande, längtande. Kom snart tillbaka lilla barn, kom snart tillbaka.

Månsång

Den heta vinden bär mig,

Jag vet inte vart

Drömmarna tar mig med sig,

Långt bortom okänd natt

Månljuset väcker sången

Som sjunger i mitt blod

Jag försöker lyssna noga

Men kan inte längre urskilja några ord

De ord jag en gång kunde,

Borta är de nu

Sedan länge är de försvunna

Men ekot finns kvar ännu

Väntar på att jag ska minnas,

Höra nattens sång

Vildmarken som sjunger

I mitt hjärta än en gång

Skräcken och Källan

Schaman

Älskade trollunge

Schamanskiss 2

Schamanskiss 1

Älvnatt

Älvorna dansa i nymånens sken

Virvlande ringar över ängen de spred

Och daggdropparna glittrade och stänkte

Vad månne de tänkte,

Rådjuren med huvudet på sned

Där de stod och såg på
 I nymånens sken

Nordland

Våren hade kommit till Nordland. Temperaturen steg, och fastän det tjocka snötäcket fortfarande låg kvar, så minskade det mer och mer för varje dag. Fåglarna sjöng så vackert, och mängder av smådjur kilade omkring i skogen och njöt av solens värmande strålar. Det land, som så länge varit mörkt, kallt och dystert sjöd nu av liv och värme.

Högt ovanför en liten by, på ett klipputsprång där solen smält all snö och is, stod hon. En Nordkvinna, stark och seg. Formad av ett land som var hårt och kallt, ett oförlåtande land, där vartenda misstag fick betalas dyrt.

Men en Nordbo älskar sitt Nordland. Den långa, stränga vintern som genom en berusande vår övergår i en sval och kort sommar. En sommar som övergår i en sprakande höst innan vintern sluter sitt järngrepp om det igen. Ett land i ständigt förändring, och ändå ett land som alltid är detsamma.

Det är landet som har gett upphov till det vaksamma uttrycket i Nordbornas ögon, och skapat ett folk som håller av ärlighet och redighet och uppskattar tystnaden mellan orden. Medan andra kanske skräms av den och försöker fylla ut rummet mellan det väsentliga med onödigt pladder, dras Nordborna till den. För i tystnaden kan de höra ekot av sig själva,  och av det land som format dem. Ekot från ensliga kobbar, ödsliga myrar, kala berg och väldiga skogar.

Den karga verkligheten har sina egna ljud, som andra kanske ogillar, men som binder samman Nordfolket. Detta är deras plats, det är här de hör hemma. Nordlandet byggde deras folk och deras ursprung kallar på dem.

Nordkvinnan på klippan rätade stolt på sig. Ja, Nordlandets sång kommer alltid att finnas inom dem. Hon såg ner på byn en sista gång, sen vända hon sig om och försvann in i skogen. Det var hög tid att börja jaga nu, det dög inte att komma tillbaka tomhänt till vårfesten.