Väntan

Barnaögon oskyldigt blå, glittrande ovanför runda äppelkinder. Skratt i luften, klingar i dalen. Solen skiner på tavlan de utgör. Flickan som springer, leker ensam men lycklig. Och de andra, de små. 

Längtande, tålamodigt väntande. Lekfulla ögon, tindrande vildmark. Och ett allvar, nästan en galenskap.

Rufsigt hår, burriga lockar. Ett rött vattenfall, glimmande som guld i solen.

Kikar fram genom grenarna på eken, ser på det lekande barnet. Barnet som leker så lyckligt i sin ensamhet. Barnet som inte vet att det är fler på denna underbara äng denna underbara dag.

Flickan börjar bli trött nu, saktar ner och börjar gå. Styr stegen mot den väldiga eken mitt på ängen. Sjunker ner i det mjuka gräset, lutar ryggen mot den skrovliga stammen. Sluter ögonen en kort sekund och känner solens värmande strålar i ansiktet. Domnar bort och somnar snart. Nyfikna ögon som iakttar, väntande och längtande.

Flortunna vingar skimrar i alla regnbågens färger när de kastar sig ner från grenarna. Lekfulla ögon, denna tindrande vildmark, ser på det sovande barnet. Viskande ord, gamla hemligheter i sovande flickas öra. Viskande ord, pockande, förtrollande. Leenden i små ansikten. Vingarna blixtrar i den sjunkande solens sken.

Flickan vaknar med ett ryck. Ser sig omkring med yrvaken blick. Sträcker på sig innan hon reser sig och hastigt börjar bege sig hemåt i den nalkande skymningen.

Ögon som iakttar, väntande, längtande. Kom snart tillbaka lilla barn, kom snart tillbaka.

Månsång

Den heta vinden bär mig,

Jag vet inte vart

Drömmarna tar mig med sig,

Långt bortom okänd natt

Månljuset väcker sången

Som sjunger i mitt blod

Jag försöker lyssna noga

Men kan inte längre urskilja några ord

De ord jag en gång kunde,

Borta är de nu

Sedan länge är de försvunna

Men ekot finns kvar ännu

Väntar på att jag ska minnas,

Höra nattens sång

Vildmarken som sjunger

I mitt hjärta än en gång

Skräcken och Källan