Råkade hitta en gammal på datorn.
Ögon.
Brinnande ögon i mörkret. Häftiga andetag, hesa, skrovliga. Fångad i sin egen
kropp, kunde inte komma ut.
Klöste, rev
och slet. Ett panikartat skrik ringande i öronen. Lyckades ljudet faktiskt
tränga ut, eller förblev det innuti hans huvud? Han visste inte, kunde inte
längre tänka klart. Ut, ut, måste ut.
Var var
han? Vad var han? Paniken kom i vågor, hotade att skölja över honom totalt.
Fler hastiga
andetag, försökte lugna ner sig.
Plötsligt,
ett ljus i mörkret. Var det någon där, eller bara en illusion? Fångad förevigt
i den dunkla natten, oförmögen att hitta tillbaks. Inte ge sig iväg, han hade
lovat, men brutit löftet lika väl. Borta var han, och kunde inte hitta tillbaks.
Ljuset kom
närmare. Svagt, flackande, gäckande. Vad var det?
Plötslig
rädsla, nästan smärtsam. Smärtan var tacksam, det gav honom något att fokusera
på. Något som fortfarande var verkligt och inte bara detta töcken av ingenting.
En dolkstöt
i magen, ja så kändes det. Ännu ett hugg och han flämtade av smärtan. Ett hopp
i det tröstlösa. Läpparna rörde sig.
Det
gäckande ljuset började blekna. Världen lösas upp i sina sömmar. Ännu ett
skarpt hugg av smärta, och så var han fri.