Tyst
ser hon in i den nakne mannens ögon. Han sitter där på en sten i
tjärnen, ogenerat, med flöjten i sin hand. Ögonen är mörka,
glittrar retsamt. Mungiporna uppdragna i ett snett leende. Alla
berättelser hon hört som barn kommer tillbaka. Hon hör moderns
förmanande röst: ”Följ aldrig musiken, flicka lilla. Det blir
din olycka.” Hon minns alla historier om flickor som dansat ut i
natten, flickor som aldrig återfunnits. Men hon blir inte rädd. Något i mannens ögon lockar henne, fascinerar henne. De betraktar varandra.
”Ska
du inte föra bort mig?” frågar hon lätt.
”Om
du vill.” svarar han. Ögonen glittrar. Leendet blir bredare.
Hon funderar lite. Sedan ler hon tillbaka.
”Du
spelade så vackert. Kan du inte fortsätta lite till?” Hon tar några danssteg
vid kanten av tjärnen. Dimman virvlar runt henne.
Bäckamannen
ser på henne. Road sätter han flöjten till sina läppar igen. Han spelar och hon dansar. Virvlar
runt med dimman på ängen, virvlar runt till musiken. Han betraktar
henne i dansen och han tycker om vad han ser. Tiden går, han spelar och hon dansar. Tillslut tonar musiken bort.
Flickan
går sakta mot tjärnen igen, och sätter sig vid kanten. Drar
lätt med fingrarna genom vattnet, det känns ljummet mot hennes hud.
”Det
är snart gryning.” säger hon sakta.
”Det
är snart gryning.” bekräftar han.
”De
kommer att sakna mig där hemma. Snart kommer de att börja leta
efter mig.”
Hon tittar upp och möter utmanade hans genomträngande blick. Bäckamannen betraktar henne roat, sedan skrattar han muntert till.
”Då
är det kanske bäst du börjar bege dig hemåt, flicka. Men kom
snart tillbaka och dansa för mig!”
Så
för han flöjten till sina läppar och börjar spela en ny melodi.
Den här gången drar melodin inte i henne, utan för henne bort. Barfota dansar hon iväg. När tjärnen börjar försvinna
mellan träden vänder hon sig om i dansen och vinkar. Hon skymtar
ett sista leende och så är han borta.