Naiv

Naiv.

Världen är en underbar plats.

Du är lycklig.

Naiv.

När ska du förstå

att allt inte är som det verkar?

Att den värmande solen,

det vänliga leendet från en främling

bara är en illusion.

Att inget spelar någon roll.

Vad är glädje och vänskap

mot sanningen.

Naiv.

Varför är det då jag som gråter?

Extract from a doctor's diary

In silence they brought him to me, wanting me to ease his pain. There was not much I could do, of course. Two hours later he had bled out on my table and those who brought him left as silent as they came.
Hours later I found myself still staring at the blood that had drenched the table and puddled on the floor. It was dark outside. With effort I pushed the apathy away and begun cleaning.
Sometimes I wish that my mind would break completely too, as has happened with so many others. Instead I've found that I can fight it, I can come back. But when I do, so do the pain. The memories, picture on picture in my head. So draining of energy I hardly know how to keep functioning.
The only reason I don't stay in the emptiness inside my mind is the fact that there will be others. Not just like the one they brought today, but also those who could make it. And it is those I fight for. Too many have died already. I have no right to do the same when there is people out there that I know I can save. That I know I have to save.
Oh, how I hate them. All the innocent wounded and dying they bring me. It's their fault I can't give up. Their fault I have to keep going. But I am so, so tired.

At the end of the old road

At the end of the old road

I was waiting for you

Where the circle of stone silent lay

Under moss-covered branches

of old willow threes

In the sacred glade

of Luigsech A'el

As day became night

I was waiting for you

And the creatures of night came out to play

As blue-winged faeries

rocked me to sleep,

the mist silent fell

like a soft damp veil

Long were the hours

I was waiting for you

In the twilight between sleep and wake

the silence was broken

by a woman's kind voice

Comforting

she sang to me

At the end of the old road

I was waiting for you

where the circle of stone silent lay

Now the creatures of night

play with moss-covered bones

In the sacred glade

of Luigsech A'el

Dansa du vilda

Som vinden för höstlöven

eller piskar upp stormande hav.

Anden fyller din kropp

och du tillber med hela ditt väsen.

Dansa du vilda

med hela din själ

inte för att du kan,

utan för att du måste.

I fed from the light and the darkness

I fed from the light and the darkness

I drank from the Soul itself

I felt it's powers inside me

living and swirling in my veins.

I heard the gentle humming

of the Mothers lullaby

and as the wheel of time turned

I laid there and soon I closed my eyes

I was wind and I was water

pouring down from a dark sky

I was a growing branch on an old tree

and the carefree laughter of a child

I was everything

and everything was me

and with a final sigh of relief

I ceased and began to be

Bortbyting

Ingen måne i sommarnatt lyser
Någonstans i mörkret hörs någon som nyser
Fnitter och skratt kan ej hållas tillbaka
Inatt borde nog barnvakten vaka

Små fötter tassar tyst på tå
Inte ens katten märker vad som står på
Flinka fingrar i täcket drar
Upp ur vaggan de barnet tar

Bort mot skogen otygen springer
Skratten högt mellan träden ringer
På raka armar de bär litet knyte
Kungen må nu bli nöjd med sitt byte.

Vaggan står i rummet kvar
Borta är babyn som en gång var
Så hörs där plötsligt ett svagt litet gny
Trollungen börjar vråla i högan sky.

Markens sång

Nu som då slår en hästhov klingande mot en sten på marken. Annars är det tyst. Det lätta regnet ligger som en sval filt över oss och vi är alla försjunkna i våra egna tankar. Jag rätar på mig. De många timmarna i sadeln börjar kännas.

Och så plötsligt sjunger marken för mig. Sjunger viskande om gammalt blod och om kalla ben, om slag som varit och om stål som klingat. Och samma regn föll över de döda från forntiden som faller över oss nu och vi binds samman i det, av det.

Landskapet har förändrats kring oss. Träden är borta, på kullen växer bara gräs. En fästning reser sig på toppen. I fjärran hör jag hornstötar och stridsrop. Jag ser dem nu, krigarna som drabbar samman. Ser hur marken färgas röd. Regndroppar faller på ansikten som inte längre lever. Vi skrittar sakta genom slagfältet.

Och så, som från ett stort avstånd, tränger en röst genom sången. Jag tittar upp och ser personen på hästen framför mig titta uppfodrande på mig.

- Sorry, säger jag, what did you say?

- We should be home in half an hour. It will be nice to get out of the rain, don't you think?

Marken sjunger inte längre, jag ser inte längre de fallna krigarna runt omkring oss. Jag vänder mig om i sadeln och studerar kullen bakom oss. Tysta träd i ett tyst regn, hästarnas hovar mot marken är det enda som hörs.

Let's dance

The fire burns hot

it's blazing from within.

Are you sure you´ve got this?

Sure you can take the heat?

See, I can see it in your eyes -

the fear of finding

the scorching source of life.

Afraid of what it means

yet drawn towards the warmth

You're reaching out a hand,

infatuated by the light.

Trying to escape, trying to fight.

I can see the fear in your eyes

when you're taken,

consumed by the fire.

I warned you...

Yes, the fire burns hot,

you can see the embers in my eyes.

Flames of yellow and red,

giving me life.

If you're afraid, run as fast as you can.

But if you have the guts,

come here then,

let’s dance.

I walk the otherworld

I walk in the otherworld

with every step I take.

The layers are entwined

and I see the traces of life

as it all gets untangled

right before my eyes.

Shadows and darkness,

bright shining light

It is all the same now

a coin with two sides

The reality is pellucid

and I see all the hidden lies

Binnór

För länge länge sedan, på den tid när ”Från nordmännens raseri, bevara oss Herre” var en vanlig bön längs med den irländska kusten, sägs det att följande historia utspelade sig precis bakom gården där jag bor. Det är en historia om att inte ta för lätt på gammalt skrock, och om en stor guldskatt och om hur en plats fick sitt namn.

Trots idoga böner från traktens munkar ryktades det om att nordmännens skepp siktats längre österut, och att de nu var påväg för att plundra klostret på den heliga ön i Lough Derg. Man hade redan tidigare sett till att bygga ett högt torn på ön, ett torn av sten som skulle kunna stå mot både våld och eld. Eftersom munkarna var heliga män, som svurit på att inte ta till vapen, var det meningen att både de och klostrets skatter skulle vara säkra inne i tornet. I sista stund fick munkarna ändå order från kyrkan att flytta sina värdesaker till en annan stad. Vägen de skulle ta var en gammal och bortglömd stig i en undangömd dal, osynlig för alla som inte visse om att den fanns där.

En liten grupp av munkar gav sig iväg med alla klostrets värdesaker. Enligt historierna ska det ha funnits vackra keramikföremål, guldskålar och -krucifix, pengar och mycket mycket mer. Till sin hjälp hade de tåliga packåsnor som bar alltihop. Resan var inte särskilt lång, inte mer än 2 dagar skulle det kunna ta. Särskilt inte eftersom de använde sig av genvägen mellan bergen, den hemliga stigen som de flesta inte ens visste existerade.

Den första dagen gick bra, och på eftermiddagen passerade munkarna en liten stuga där en bonde bodde med sin familj. Eftersom bonden var en gudfruktig man bjöd han munkarna att vila sina fötter en stund och delade sin mat med dem. Han erbjöd dem också att övernatta på gården. Stugan var liten, så tyvärr måste en del av dem sova i ladan. Men det skulle vara torrt där inne i alla fall, menade han och kastade en blick på duggregnet som föll utanför.

Dagen var dock inte så långt liden att munkarna tyckte de kunde stanna. De borde fortsätta ännu en bit menade de, Herren skulle säkert hjälpa dem hitta skydd från regnet.

Bonden tvekade och såg orolig ut, och bad dem ännu en gång att stanna. Munkarna började nu se en aning irriterade ut och tackade artigt för bondens gästvänlighet men sade bestämt att nu måste de faktiskt fortsätta. Bonden tvådde då sina händer och sade slutligen att munkarna förstås fick göra som de ville, men att han verkligen önskade att de skulle stanna över natten. ”Längre fram finns ett älvträd förstår ni, och det är en plats ingen bör passera efter mörkrets inbrott.”

Munkarna såg nu kyligt på mannen och sade att en vuxen man som han inte borde sprida sådana villfarelser, särskilt inte till kyrkans män. Sedan gav de sig iväg.

Skymningen kom ganska snart efter det, men de äldre munkarna var fortfarande irriterade och eftersom de blivit uppehållna längre än planerat vid bondens stuga bestämde de sig för att fortsätta en bit till. Några av de yngre munkarna såg oroligt på varandra, men visste bättre än att sätta sig upp mot de äldre. Istället gjorde de korstecknet i smyg och fortsatte vidare längs stigen som nu ledde brant uppåt.

Det var nästan mörkt när de fick syn på älvträdet. Ensamt på en hög kulle syntes det på långt håll, dess knotiga grenar avtecknade sig svart mot himlen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _     

Nästa dag grydde solig och klar. Någon gång på eftermiddagen började man, i den andra staden, invänta munkarnas ankomst. Timmarna gick, men inga munkar dök upp. Kvällen kom, men inte munkarna. Följande dag grydde, och dagen efter det, men skatten kom aldrig fram.

Sedan dess har kullen varit allmänt känd som Binnór, guldtoppen. Och även om skog nu har växt upp på kullarna står älvträdet fortfarande kvar, och de som har tillräckligt med förstånd ser till att inte passera det efter mörkrets inbrott.

Lough Derg eller Det röda ögats sjö

I området där jag vistas under min Irlandresa finns en sjö. Det är en av Irlands största, och dess namn är Lough Derg eller Loch Deirgeirt, vilket betyder Det röda ögats sjö. Det här är en historia om hur sjön fick sitt namn och om en kung som härskade i trakten för länge sedan. Det är inte min egen historia. Men jag har fått den berättad för mig och tagit mig friheten att skrivit ner den på det sätt jag fann bäst.

________________________________________________________________

För länge sedan härskade en enögd kung i området. Hur det kom sig att han förlorade sitt ena öga är det inte längre någon som kommer ihåg, och egentligen spelar det heller ingen roll. Hur det nu än hade gått till var den enögde kungen mycket olycklig, och hans dåliga humör hade lett till att han inte var särskilt omtyckt bland sitt folk. Kungen ville gärna förbättra sitt rykte, men visste inte hur han skulle bära sig åt. Istället blev han bara mer och mer olycklig.

Så kom en dag en kringresande bard till området. Han var känd för sin berättarkonst och det viskades även om att han var trollkunnig. Kungen fick höra om barden och sände efter honom, för han hoppades att barden skulle kunna berätta en historia som skulle göra honom glad igen.

Barden kom, och visst hade han en sådan historia på lager. Men en bra historia är inte gratis... Kungen lovade då att barden skulle få vad än han ville ha, om  han bara berättade sin historia.

- Ditt öga, sa barden då, ditt öga är mitt pris.

Den enögde kungen var ställd. Han hade ju bara ett öga kvar. Om han gick med på bardens begäran skulle han få leva resten av sitt liv i mörker. Men ett löfte är ett löfte, och kungen hoppades fortfarande på bardens historia, så efter mycket funderande gick han med på saken och rev ut sitt enda kvarvarande öga.

Barden tog emot ögat och gick ner till stranden för att tvätta av det. Genast han doppade ögat i sjön blev vattnet alldeles rött av kungens blod. När den nu blinde kungen fick höra detta, meddelade han att från och med den dagen skulle sjön för alltid kommas ihåg som Det röda ögats sjö. Ännu idag kan man, om man står på de rätta ställena när man blickar ut över sjön, se att vattnet fortfarande är rött av kungens blod.

Efter att ha fått kungens ögat höll också barden sitt löfte. Han berättade en historia för kungen, och även om ingen längre minns vilken historia det var, så började kungen skratta. Han skrattade och han skrattade och kände för första gången på många år sann glädje. Med ens var all hans sorg som bortblåst och kungen kände sig inte längre det minsta olycklig.

Och när kungen skrattat färdigt märkte han till sin stora glädje och förvåning att han hade fått inte bara ett, utan två nya ögon att se med. Han såg sig förundrat om för tacka sin välgörare, men av den trollkunnige barden fanns inte längre något spår.

Kungen däremot levde länge och lyckligt bredvid sin röda sjö, som för alltid skulle påminna honom om det offer han gjort och om de gåvor han fått i gengäld. I och med att kungen åter fann lycka och glädje i livet började även folkets inställning till honom förbättras och med tiden blev han en mycket omtyckt kung.
________________________________________________________________

Det finns förstås också en annan version av den här historien. En långt tråkigare version, utan den magi som genomsyrar allt på den här platsen, men som vissa kanske skulle säga ligger närmare sanningen om vad som egentligen hände. Och den röda sjön, ja vissa skulle kanske säga att det inte alls är den sedan nu länge döda kungens blod som färgar vattnet rött, utan den röda jordmånen i trakten. Men jag vet i alla fall vilken version jag föredrar.

Bäckamannen

Musiken lockar och drar. Hon följer den på lätta fötter, barfota genom fuktigt gräs. Tunna dimsjok virvlar kring henne där hon springer, och skrattet bubblar i halsen. Hon dansar till tonerna, och musiken för och drar. Försent vaknar hon ur sin trans, och finner sig stå vid tjärnens rand. Flöjten hon hört spelar en sista smekande ton och tystnar sedan.

Tyst ser hon in i den nakne mannens ögon. Han sitter där på en sten i tjärnen, ogenerat, med flöjten i sin hand. Ögonen är mörka, glittrar retsamt. Mungiporna uppdragna i ett snett leende. Alla berättelser hon hört som barn kommer tillbaka. Hon hör moderns förmanande röst: ”Följ aldrig musiken, flicka lilla. Det blir din olycka.” Hon minns alla historier om flickor som dansat ut i natten, flickor som aldrig återfunnits. Men hon blir inte rädd. Något i mannens ögon lockar henne, fascinerar henne. De betraktar varandra.

”Ska du inte föra bort mig?” frågar hon lätt.

”Om du vill.” svarar han. Ögonen glittrar. Leendet blir bredare.

Hon funderar lite. Sedan ler hon tillbaka.

”Du spelade så vackert. Kan du inte fortsätta lite till?” Hon tar några danssteg vid kanten av tjärnen. Dimman virvlar runt henne.

Bäckamannen ser på henne. Road sätter han flöjten till sina läppar igen. Han spelar och hon dansar. Virvlar runt med dimman på ängen, virvlar runt till musiken. Han betraktar henne i dansen och han tycker om vad han ser. Tiden går, han spelar och hon dansar. Tillslut tonar musiken bort.

Flickan går sakta mot tjärnen igen, och sätter sig vid kanten. Drar lätt med fingrarna genom vattnet, det känns ljummet mot hennes hud.

”Det är snart gryning.” säger hon sakta.

”Det är snart gryning.” bekräftar han.

”De kommer att sakna mig där hemma. Snart kommer de att börja leta efter mig.”

Hon tittar upp och möter utmanade hans genomträngande blick. Bäckamannen betraktar henne roat, sedan skrattar han muntert till.

”Då är det kanske bäst du börjar bege dig hemåt, flicka. Men kom snart tillbaka och dansa för mig!”

Så för han flöjten till sina läppar och börjar spela en ny melodi. Den här gången drar melodin inte i henne, utan för henne bort. Barfota dansar hon iväg. När tjärnen börjar försvinna mellan träden vänder hon sig om i dansen och vinkar. Hon skymtar ett sista leende och så är han borta.

Det finns en bortglömd stig nånstans

Där står han nu vid vägens slut

och tänker på en gång

när gammelmor tog orda till

och sjöng en gammal sång:

”Det finns en bortglömd stig nånstans,

som inget gått på många år.

Där sitter väktarn trött på vakt,

han väntar troget medan dagarna går”

Och pojken han tog orden in

och målade upp för sig

hur skatter han i mängder fann

om han bara fick gå på denna stig

Där står han nu vid vägens slut

och försöker att förstå

om vägen alls var menad för honom,

om det överhuvudtaget var rätt att gå

Och väktarn blickar ner på honom

med korpöga som allting ser

”Vad har för dig hit,

varför kom du denna väg?”

”Du har ett val, att vända om

eller fortsätta förbi,

men tänk dig noga för

ty vägen den är lång”

Där står han nu vid vägens slut,

en trött man på många år.

En livstid har snart gått förbi,

och han har hunnit fälla mången tår.

De skatter han förväntat sig

i ungdomsglansens dar,

de har förvandlats till ingenting,

ett förverkat liv är allt han har.

Men väktarn ser hans sorgsenhet

och talar en gång till:

”Här finns inget kvar för dig,

gå du i drömmen in.”

Det finns en bortglömd stig nånstans

som ingen gått på många år.

Där sitter väktarn trött på vakt,

han väntar troget medan dagarna går.

Ulvdans

ulvdans rasar på berg och fjäll

ulvdans rasar i månmörka natt

feberglänsande ögon som inget ser

själar förlorade i trans

dansen rasar i frostkalla natt

styrkan en gåva från elden

vem är de som dansar?

mörka skuggor mot skyn,

rör sig till trumslag och dånande eld

hunger som river, som driver

månen stiger

ulvar faller på knä

ylar, ja ylar till hälsning

sedan tystnad

månen glittrar på mörka vatten

Vandringsman

Den uråldriga konsten Nålbindning, liksom allt handarbete, invaggar mig i ett nästan meditativt tillstånd. Händerna arbetar och tankarna får vandra fritt. Jag känner mig ofta sammanlänkad med tusen andra kvinnor som suttit och arbetat på samma sätt i generationer före mig. Inte bara berättelser, utan även hantverk bär magi och skönhet inom sig. Därför ville jag skriva en berättelse där även det fick ta lite plats, och förhoppningsvis kan även ni känna en del av den magin när ni läser detta.
_____________________________________________________________________

Säg, vart tog du vägen?

Händerna arbetar, nålen löper genom garnet. Hon kisar för att se bättre där hon arbetar i brasans sken. Ute är det alldeles mörkt.

Vart tog du vägen? Du bara försvann...

Hon suckar när hon skär av en ny tråd och trär upp den på nålen av ben. Händerna återupptar sin jämna rytm. Arbetet växer stadigt fram under hennes vana fingrar.

Hösten går mot sitt slut, de soliga dagarna blir allt färre och allt kortare. Mörkret kommer tidigare hela tiden och en kall vind drar fram genom landet och tycks aldrig upphöra helt. Regnet trummar mot taket och de soliga eftermiddagarna i äppellunden känns långt borta, nästan overkliga. Ändå vittnar de fyllda korgarna och krusen i skafferiet om dem. Bär, frukt och torkat kött, insamlat och berett under skratt och lättsamma dagar. Hon suckar igen, ja nog ska hon klara vintern nog, men ändå...

Blicken vandrar mot sängen vid väggen där ljusa rufsiga lockar sticker fram över filtkanten. Den lilla bröstkorgen höjs och sänks i lugn takt. Hon ler lite, och blandade känslor av ömhet och vemod far genom henne. Så lika de är...

Händerna arbetar vidare, hon är nästan klar nu. Varför hon ens började vet hon inte riktigt, kanske bara av gammal vana. Vad ska hon egentligen med ett par vantar som är allt för stora för henne till? Ilskan flammar upp. Hon förbannar bittert den dag då hon först träffade vandraren. Hur länge har han varit borta den här gången? Nästan tre månader?

Sammanbitet avslutar hon arbetet. Hon fäster trådarna med knyckiga rörelser, sedan lägger hon ner nålen på bordet och vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Hon stryker några nedfallna hårslingor ur ansiktet och suckar igen. Ilskan är redan borta.

Så knackar det försiktigt på dörren. Hon tittar upp och pulsen slår redan hårt. Inte kan det väl..? Hon reser sig och går sakta och öppnar dörren. Utanför står en vandrare, trött och sliten. De ljusa håret står åt alla håll.
"Hej", säger han.

ge mig en stilla sommaräng

en glänta i skogen

där jag ligger på rygg i skymningen

jag vill tända hundra ljus i natten och låta dem sväva kring oss

jag vill tända hundra till och låta dem brinna på stenarna och på trädens grenar

jag vill låta eldflugor samlas och stjärnor tindra

och stilla musik kommer upp genom gräset från underjorden

Fångad

Råkade hitta en gammal på datorn. 

Ögon. Brinnande ögon i mörkret. Häftiga andetag, hesa, skrovliga. Fångad i sin egen kropp, kunde inte komma ut.

Klöste, rev och slet. Ett panikartat skrik ringande i öronen. Lyckades ljudet faktiskt tränga ut, eller förblev det innuti hans huvud? Han visste inte, kunde inte längre tänka klart. Ut, ut, måste ut.

Var var han? Vad var han? Paniken kom i vågor, hotade att skölja över honom totalt.

Fler hastiga andetag, försökte lugna ner sig.

Plötsligt, ett ljus i mörkret. Var det någon där, eller bara en illusion? Fångad förevigt i den dunkla natten, oförmögen att hitta tillbaks. Inte ge sig iväg, han hade lovat, men brutit löftet lika väl. Borta var han, och kunde inte hitta tillbaks.

Ljuset kom närmare. Svagt, flackande, gäckande. Vad var det?

Plötslig rädsla, nästan smärtsam. Smärtan var tacksam, det gav honom något att fokusera på. Något som fortfarande var verkligt och inte bara detta töcken av ingenting.

En dolkstöt i magen, ja så kändes det. Ännu ett hugg och han flämtade av smärtan. Ett hopp i det tröstlösa. Läpparna rörde sig.

Det gäckande ljuset började blekna. Världen lösas upp i sina sömmar. Ännu ett skarpt hugg av smärta, och så var han fri.

Ur natten föds historierna

Ur natten föds historierna, i mörkret formas berättelser.

Under dygnets mörka timmar när glöden falnar på härden, när ljuden utanför tystnat och allt blir stilla, när det sista skenet från elden glänser på bardens ansikte. Då trollbinder han oss alla med sina ord och med sin röst. Men gester och miner förtrollar han oss och gör magin levande och människorna verkliga.

Medan natten sänker sina vingar över världen berättar han om sedan länge glömda ting, om händelser från förr. Och berättelserna flödar runt oss, sveper in oss, värmer vårt blod och våra sinnen. Vi är inte längre dem vi var och historierna inte längre från gågna tider, vi lever i dem och de i oss. Vårt arv öppnar portar till det förgågna, och det förgågna, nuet och framtiden blir till samma sak.

Den falnande glödens glänser på bardens ansikte, men hans ögon ligger i mörker. Glansen glöder istället i våra ögon och i våra hjärtan, och andäktiga lyssnar vi och glömmer allt annat. Vi försvinner ur tid och rum och det enda som existerar är bardens röst, och de berättelser han ger oss. Och det är inte längre historierna som trollbinder oss, utan berättelsernas själ som sipprar in i var och en av oss och förändrar oss i grunden. Den väcker värme och strålglans där det förut fanns mörker.

Även denna historia föddes ur natten, i mörkret formades berättelsen. En natt när jag inte kunde sova öppnades porten i mitt inre och det förflutan, nuet och framtiden blev till samma sak. Jag satt där, som många gånger förr, och lyssnade trollbunden till barden vid härden. Lyssnade på berättelserna, levde i dem som de levde i mig. Glöden glänste på hans ansikte och i mina ögon och lågan i mitt inre brann starkt och klart.

Gryningsdimma, blåa skymning

Gryningsdimman virvlar mellan träden och sveper in världen i tunna slöjor. Stegen hörs dämpade, som om det kom långt borifrån i den grå halvdagern. Han stannar, vaksamt, och lyssnar.

Det prasslar i snåret bakom honom. Västerut de snabba vingslagen när en fågel flyger upp. Ett rop längre fram. Kanske en uggla, han är inte riktigt säker. Ljuden så nära och ändå så långt borta. Dimman sveper in allt. Dämpar, saktar ner.

Han hör sina egna hjärtslag nu, känner dem. Först snabbt, pulsen dunkar hårt i öronen, sedan långsammare och långsammare. Tiden stannar, och han väntar på nästa hjärtslag. Nästa puls.

Ett andetag, skälvande.

Sedan känner han den lätta brisen mot sitt ansikte. Dimmslöjorna fladdrar. Plötsligt hör han fåglarna igen och världen snurrar som vanligt. Och han känner sig underligt vemodig, nästan ensam, när han går vidare.

På en annan plats och i en annan tid råder samma grå halvdager. Samma dimma ligger tjock mellan träden. Det porlande ljudet av en bäck hörs lite längre bort. Kvinnan går tyst i det våta gräset, ljudlöst vandrar hon i dimmornas skog.

Hon stannar, i samma position som en man på en annan plats och i en annan tid, och lyssnar andäktigt. Hon känner hur världen saktar in. Tiden som stannar när två cirklar möts och går ihop. Överlappar varandra. I den blåa skymningen kan hon ana en annan närvaro. Så långt borta, och ändå så nära. Hon kan nästan ta på den.

Ett hjärtslag, en utandning, sedan är ögonblicket förbi.

Cirklarna rör sig från varandra, tiden börjar gå igen.

Hon blundar och ryser till. Tiden mellan tiderna. När världen stannar. När tiden står still.